Slutartid

Det första jag egentligen började fota var hästar, och det var för några år sedan. På den tiden red jag och åkte ofta ned till stallet enbart för att hälsa på min älsklingshäst eller för att fota dem under dagtid då de går ute i hagen med en gammal vanlig digitalkamera som trots allt ändå var rätt bra. Min allra bästa hästkompis råkade vara ett trött, segt och smårangligt mörkbrunt halvblod som gick som ridskolehäst. Han var allmänt känd för att vara seg och jobbig, men gud ska veta att jag älskade den hästen av hela mitt hjärta. Han lärde mig galoppera, sedan att hoppa. Jag var aldrig rädd med honom. Han bröt benet i hagen och fick avlivas för något år sedan. Jag slutade rida direkt efter det hänt och har inte suttit på hästryggen sedan dess. Ibland tror jag att jag aldrig mer kommer att göra det heller.

Trots detta avgudar jag fortfarande hästar, både som varelser i sig och att fota dem. Så fruktansvärt vackra. Hästen på bilden är dock inte min favorithäst, utan en okänd sötboll jag fotade i Stockholm.